Hahahah...

Denna bilden alltså! Kan man se mer trött och svullen ut?

 

Bilder från graviditeten.

Hej! Just nu sitter jag på Niklas dator och kollar på gamla bilder. Har hittat endel bilder från när jag var gravid! Det får mig verkligen att sakna graviditeten, det var hur mysigt och underbart som helst.


Hehe, kissemissen fick vara med också. Men det är bilden till höger ni ska kolla på, hittade inte den utan andra bilder med.


Tiden efter förlossningen och BB.

Nu kommer en liten fortsättning utav vad som hände efter förlossningen och även vad vi gjorde på BB.

Efter att jag hade blivit sydd och ammat Hanna så tog Niklas henne. Jag kunde resa mig upp direkt och mådde jättebra, hade inte ont.



Barnmorskan tog Hanna och skulle väga och mäta henne, även kolla hjärtslag och lite annat (minns inte exakt vad hon gjorde). Därefter så lade vi Hanna i sängen och barnmorskan gick ut. Vi satt och väntade på att barnmorskan skulle komma tillbaka, vi skulle få fika. När vi satt och väntade så sa jag även till Niklas att jag ville hem, vi alla tre mådde ju jättebra så varför vara kvar tänkte jag.

Barnmorskan kom sedan in igen med vårt fika och även med en liten lapp där det stod "Grattis till er flicka, 3280 gram, 49 cm lång, kom klockan 10:59".

Vi satt och fikade och tittade på Hanna som låg och sov så sött i sängen. Efter fikat så gick jag och duschade, kissade också. Barnmorskan sa åt mig att kissa för att hon behövde veta om jag kunde göra det, och det kunde jag. Men det sved lite grann, men det är normalt efter en förlossning sa hon.



Nu väntade vi på att bli hämtade av en annan barnmorska som skulle köra mig i rullstol till BB. Vi kom till BB ca 15:15.

Väl inne på BB så kom min mamma och hälsade på direkt, hon höll Hanna. En ny barnmorska kom in i rummet och berättade lite om tiden på BB och om amning och lite annat runt om kring. Men jag ville fortfarande hem och fattade inte varför vi behövde vara kvar egentligen.


Mamma åkte hem och jag och Niklas gjorde verkligen ingenting. Hanna låg och sov hela dagen. Vi satt där inne i rummet och hade ingenting att göra. Så tråkigt hade vi verkligen.

Senare på kvällen så var det en liten snabb amningskurs man kunde gå på, och det gjorde vi. Därefter gick vi och lade oss.

Den natten fick vi verkligen inte sova någonting! Hanna skrek och jag gjorde allt för att få henne tyst. Byta blöja, ammade henne, bära runt henne och en massor. Hon somnade varje gång jag gick runt och bar henne så då lade jag i henne i sängen igen. Men en kort stund efter så vaknade hon, så jag gick runt med henne hela natten. På morgonen när jag ammade henne så somnade hon brevid mig direkt efter, och då fick jag sova i ca två timmar.

Nästa dag var lika tråkigt, jag och Niklas hade ingenting att göra och jag ville bara hem. Jag blev seriöst deprimerad där inne! Instängd i ett rum med ingenting att göra, det var hemskt. Vi sade till barnmorskan att vi ville hem, men de sa att vi bör stanna en natt till.

Därefter så var det läkarbesök. De kollade så blodet gick runt som det skulle i Hannas händer och fötter. De kollade hennes reflexer och höfter. Och så vägde de henne, och hon hade gått ner lite i vikt, (vilket är helt normalt).

Under dagen så fick jag problem med amningen så jag behövde mycket hjälp utav barnmorskorna, vet inte hur många olika barnmorskor som hjälpte mig den dagen. Så jag är riktigt glad över att vi stannade kvar!

Senare på kvällen så fick jag och Niklas en TV in till rummet eftersom vi hade så tråkigt, så då hade vi inte lika tråkigt längre. Vi lade oss runt tio tiden och jag somnade vid elva. Klockan halv två på natten så var det dags att amma Hanna, och då krånglade amningen igen, så då kom en barnmorska in och hjälpte mig. Därefter så kunde jag sova i 4-5 timmar, sedan så skulle jag amma Hanna igen. Då funkade amningen jättebra! Sedan sov jag till klockan åtta.

Barnmorskorna hade lovat oss att få åka hem denna dag. Klockan elva så gjordes det mer tester på Hanna, tester som görs på alla nyfödda bebisar. De kollade även Hannas hörsel och det såg bra ut sa dem.

Nu skulle vi hem, äntligen! Dock blev vi kvar ett tag till för att jag skulle visa en barnmorska när jag ammade Hanna, så hon skulle se att jag gjorde rätt. Och det funkade jättebra, så därefter gick vi hem.

Så underbart det var att komma hem alltså, som jag hade längtat och gnällt efter det! Men jag är faktiskt glad över att vi stannade, så att jag kunde få hjälp med amningen.


Förlossningsberättelse.

Med tanke på att jag inte alls hade några tankar på att anteckna hela tiden så har jag inte så stort minne av tider, men vid några tillfällen så hade jag koll på klockan.

På måndagskväll så gick jag och lade mig 22:30 och tänkte sova. Lyckades inte somna riktigt för att jag började få små värkar. Men jag låg kvar och försökte sova, intalade mig själv att förlossningen inte var på gång. Bebisen hade ju lurat mig förut!

Jag vaknade vid tolv igen, med mer värkar. Somnade om, vaknade efter yttligare en timme med värkar, somnade om, vaknade med värkar, osv. Så höll det på till klockan 03:00, för då orkade jag inte mer. Då gick jag upp, gick runt i lägenheten med värkarna som sakta men säkert blev starkare och starkare och tätare. Mamma tjatade om att vi skulle ringa förlossningen men jag sa nej, jag trodde fortfarande inte att förlossningen var på gång.

03:30 så tog jag en dusch, jag var så fruktansvärt svettig! När jag kom ur duschen så märkte jag att det rann fostervatten. Då ringde mamma förlossningen och sade vad som hade hänt och därefter fick jag prata med barnmorskan på förlossningen också. Då sade hon att det var lika bra att jag kom upp på en undersökning.

Klockan 04:00 var vi inne på förlossningen. Barnmorskan undersökte mig, och hon sa att det var fostervatten som hade gått. Hon sa även att jag hade öppnat mig 3 cm. (Förra veckan hade jag öppnat mig 1 och en ½ cm).

Men jag trodde fortfarande inte att förlossningen var på gång. Som sagt, bebisen hade ju lurat mig hela veckan. Barnmorskan sa att jag fick bli kvar där, att förlossningen var på gång. Jag trodde fortfarande inte på det. Hon frågade om vad jag hade tänkt mig för smärtlindringar och jag sa att jag helst bara ville ha naturliga smärtlindringar som bad, massage osv.

Därefter skulle jag ha CTG-kurvan på mig i 30 minuter, men hade den i ca 50 minuter istället. Det dröjde så eftersom hon försökte fixa ett rum med badkar åt mig.

När vårt rum var fixat så blev mina värkar ännu starkare, jag kunde knappt gå till rummet. Jag gick med en gåstol och det hjälpte faktiskt lite grann. Här hade jag mycket blandade känslor, började gråta. Jag hade så svårt för att tro att förlossningen var på gång. Direkt när vi kom in på rummet så hoppade jag in i ett bad och där satt jag kanske en halvtimme, värkarna var inte så starka i badet. Efter badet så hade min mamma kommit med smörgåsar och frukt, som jag och Niklas åt.


Badkaret.

Nu var jag riktigt trött och Niklas med, så vi försökte sova. Jag gick och lade mig i sängen och Niklas lade sig på sackosäckar på golvet. Men värkarna gjorde så ont att jag inte kunde ligga ner. Så jag sätte mig i en stol. Värkarna gjorde så fruktansvärt ont! Jag satt och skrek och grät, sa till barnmorskan att jag inte klarade mer. Jag skrek efter ett kejsarsnitt vid varje värk. Jag fick såklart inget kejsarsnitt (vilket jag är glad över!). Så jag bad om ryggbedövningen istället.

Jag lade mig i sängen och fick lustgas medans barnmorskan sätte dropp på mig. Då funkade lustgasen rätt så bra. Jag låg och väntade på att narkosläkaren skulle komma, han som skulle lägga ryggbedövningen på mig. Jag hade så ont när jag väntade på honom att jag tog mer lustgas, men jag bara spydde utav den.

Här klarade Niklas inte av att vara med mer, som jag har sagt förut så är han fruktansvärt sjukhusrädd och han kände sig så hjälplös när jag låg där och skrek utav smärtan. Jag sa till han att han fick gå, jag klarade mig, men att han fick hämta mamma så att jag inte skulle vara helt ensam. 

Mamma kom och sätte sig brevid mig, vi höll handen. Direkt efter så kom narkosläkaren och lade ryggbedövningen. Ungefär en kvart senare så försvann värkarna, och gud så underbart det var. Jag trodde seriöst att jag hade kommit till paradiset! Dock så försvann inte trycket neråt (trycket som känns ner mot underlivet), men barnmorskan sa att trycket inte skulle försvinna utav bedövningen så jag visste om att trycket skulle vara kvar.

Mamma satt fortfarande brevid mig och höll handen. Jag sov nästan mellan varje "tryck". Trycket gjorde inte så ont, det var mest obehagligt. Så jag tyckte inte att det var så farligt längre.

10:30 sade jag till barnmorskan att det kändes som om jag skulle bajsa ner mig varje gång trycket kom. Så hon undersökte mig och sade att det inte var så konstigt, jag var ju fullt öppen och bebisen var på gång! Men jag fick inte krysta än sa hon, för att minska risken att spricka. (Jag sa till henne hela tiden att jag absolut inte fick spricka eller klippas, hahah).

10:45 så sa jag till barnmorskan att trycket neråt var ännu starkare, så starka att jag inte kunde hålla emot och var tvungen att trycka till själv vid varje tryck (krysta). Så hon sa åt mig att trycka på vid varje tryck.

Jag tryckte och tryckte och sa hela tiden "jag kommer att bajsa på mig nu", hahah. Barnmorskan sa åt mig att trycka allt vad jag hade och det trodde jag att jag gjorde. Bebisens huvud kom ut, men tillslut orkade jag inte mer och släppte. Och så gled bebisens huvud in igen! Herregud vad arg jag blev. Jag sade till mig själv att nu skulle jag trycka så mycket, aldrig sluta trycka tills bebisen är ute helt. 

Nästa värk kom och jag tryckte för fulla muggar. Huvudet kom ut och jag trodde att hela bebisen var ute så jag frågade "är jag klar nu?". Men de sa åt mig att jag skulle fortsätta att trycka så jag tryckte ännu hårdare och bebisen gled ut ännu mer och barnmorskerna hjälpte till att dra ut bebisen. När de hjälpte till att dra så sved det till i underlivet. 10:59 var bebisen ute.

De torkade av bebisen fort och lade bebisen på min mage, mamma sa "det blev en liten Hanna". Hon var så liten, jag vågade knappt hålla henne! Hon hade fruktansvärt mycket fosterfett på sig också.



Barnmorskan tryckte till på min mage så att moderkakan gled ut. Jag bad om att få se moderkakan och navelsträngen, och ärligt talat så såg det inte så farligt och äckligt ut. Moderkakan såg ut som en stor blodig stek och navelsträngen var helt blå och skruvad. Mamma fick därefter klippa navelsträngen.

Därefter så fick jag och Hanna varsitt armband med samma nummer på och jag fick ett till där det stod mitt namn och personnummret. 



Barnmorskan kollade mitt nedre och sa att jag hade fått några små bristningar och skavsår som behövdes sys. Som tur var så sprack jag inte iallafall.

De sa åt mig att amma Hanna direkt i 40 minuter, 20 minuter på varje bröst. Så det gjorde jag, och då kom även Niklas in igen.

Sammanfattning av min graviditet.

Den 10 december 2008 blev jag gravid oplanerat med min pojkvän. Det var inte förrens dagen innan nyårafton som jag kände av mitt första sympton, att något bara kändes fel i magen, jag trodde dock att det var mensen som skulle komma. Dagarna gick och jag åt otroligt mycket, magen kändes bara helt fel och mensen kom inte. Så jag gjorde ett graviditetstest på barnmorskemottagnigen och den 9 januari 2009 fick jag beskedet om att jag var gravid, någon vecka efter så valde jag att behålla barnet.

I början av graviditeten var det mycket som hände. Det var faktiskt en jobbig tid. Man var fortfarande chockad över att graviditetstestet var positivt och att man skulle bli mamma och det blev svårt att koncentrera sig i skolan. Jag mådde mycket illa, att vakna upp hur illamående som helst och spy varje morgon var min dagliga rutin i några veckor. Och tänk då att gå till skolan efter det, det var ingen höjdare.



Illamåendet och spyan försvann som tur var runt vecka 15, om jag var överlycklig!? Fast här kom tröttheten istället. Tänka sig att jag orkade av skolan ändå! Nu längtade man efter rutinultraljudet som görs i vecka 18. Skulle det verkligen vara en bebis i min mage? Jag hade ingen gravidmage än och jag kände inga sparkar. Jag kände mig inte gravid helt enkelt, så jag var nervös inför ultraljudet. Tänk om det inte skulle ligga en bebis där inne nu?

Dagen då jag skulle göra rutinultraljudet kom och jag var jättenervös och ivrig för att se bebisen i magen. Skulle det verkligen vara en bebis i min mage? Det återstod bara att se. Jag och Niklas åkte till ultraljudet och en stund senare så låg man där på sängen med en massa gel på magen. Barnmorskan tog "ultraljudsapparaten" på magen och rätt som det var så såg jag en bebis på TV:n framför mig. Det var en bebis där inne! Och som han/hon sparkade! Allt såg jättebra ut.



Vecka 20 kom och jag hade redan gått halva graviditeten, tiden bara flög iväg! I vecka 20 började även mina bröst att läcka.



Runt vecka 25 så hände det en massa saker! Jag och Niklas hade börjat på en unga föräldrar grupp som var jättebra och rolig. Det var redan några unga mammor där och varje gång man såg deras små bebisar så smälte man! Runt vecka 25 så var vi även på en föräldrapenningskurs, vi var hos familjerätten och skrev under att Niklas var pappan till barnet, jag började känna bebisen första sparkar vilket var en stor glädje och jag älskade de små sparkarna, jag började få små bristningar på brösten, jag fick sura uppstöningar och halsbränna, jag fick kramp i vaden tre gånger, min navel började stå ut och det var ungefär här som jag började kissa hundra gånger per dag.

Även fast vecka 25 låter som en jobbig tid med massor av möten och händelser så måste jag säga att det var där den riktigt härliga tiden började. Allt började kännas underbart, man hade fått mammakänslorna i sig och man började förbereda för bebisens ankomst och man förstod verkligen att man var gravid!



Veckorna bara flög iväg nu. Sommarlovet började och det var så skönt att vara ledig, speciellt när graviditeten gjorde mig så trött.

Runt vecka 33 fick jag små bristningar på ena låret. Det var även här den stora, riktiga längtan började. Det har verkligen varit det värsta med graviditeten, att vänta. Gå dag in och ut och ständigt längta tills bebisen kommer. Här började jag även känna mig klumpig, det började bli svårt att ta på sig skor och strumpor, svårt att vända sig i sängen och hitta en bekväm ställning att sova i.

I vecka 36 så blev allting klart här hemma. Allting var inhandlat och nu fattades det bara en bebis. Det var även i vecka 36 som bebisen hade lagt sig helt fixerat (alltså med huvudet neråt). I vecka 36 så kände jag även de första förvärkarna och i denna veckan så blev jag svullen. Även små bristningar på vänstra halvan av rumpan dök upp.



I vecka 39 fick jag de första riktigt starka förvärkarna. Jag vaknade en natt av otroligt starka värkar och fick åka in till förlossningen. Det visade sig att jag hade kommit till öppningsskedet, jag var 1 och en ½ cm öppen. Men det var inte dags för bebisen att komma då heller.

Under den veckan så hade jag värkar lite till och från, riktigt irriterande. För att inte bara sitta och vänta så underhöll jag mig själv med massor av städning.

Sista magbilden, två dagar innan förlossning.

I slutet av veckan, (vecka 39 + 6), på det beräknade datumet (1 september), så var det dags för förlossning. Klockan 10:59 på förmiddagen tittade vår lilla flicka ut som fick namnet Hanna. Hon var 49 cm lång och vägde 3280 gram. Det var lycka!


Packa skötväskan.



I min skötväska har jag packat ner:

- Skötdyna.
- Blöjor.
- Våtservetter.
- Tvättlappar.
- Nappar.
- Kläder till bebisen.

Ska packas ner senare:
- Små handdukar.
- Påsar till blöjorna.
- Salva.
- Något gosedjur/leksak.

Väskan ska ju packas efter bebisens behov och hur länge man ska vara borta osv, men det jag har skrivit nu känns som det viktigaste i nuläget. Sedan så märker man ju själv vad man behöver ha med sig och så, lite svårt att veta det innan man fått sin bebis.

Men har ni mer tips om vad man kan ta med sig så kom gärna med dem. :).

OBS! Bara så ni inte ska bli förvirrade: Skötväskan är inte väskan jag tar med mig in på förlossningen när det är dags för det. Då tar jag med mig en förlossningsväska som jag redan har packat. Skötväskan är en väska som hänger på barnvagnen (oftast). I den packar man ner sådant som man behöver till bebisen när man ska iväg hemifrån, kan vara promenad, övernattning, ut på fika, osv.

Vecka 40. (v39+0).

Din kropp: Passa på att vila och äta mycket kolhydrater innan förlossningen så kommer du att orka bättre. Sov, sov, sov eller vila om du inte kan sova! Du behöver alla krafter. Under det aktiva skedet av förlossningen gör du av med lika mycket kalorier som en maratonlöpare gör av med varje timme. Dessutom kanske du kommer vara vaken i ett dygn kring förlossningen.

Barnet: Nu är barnet helt utvecklat och redo att komma ut vilken sekund som helst. Trots detta så kan barnet stanna kvar i två veckor till. De flesta barn föds på natten. Barnet kan väga allt mellan 2,5 kilo och 4,5 kilo och vara 46-55 centimeter långt. Nu är det trångt därinne. 

Egna tankar:
Nu går jag in i den sista veckan. Jag hoppas och tror inte att jag går en vecka till, då jag redan har kommit till öppningsskedet, men ingenting är ju säkert. Går jag över tiden så får jag panik! Hur som helst, bebisen kan komma vilken sekund som helst och jag längtar verkligen tills jag får åka in på förlossningen och efter några timmar träffa min älskling.


Undersökning.

Inatt vaknade jag med värkar. Vaknade klockan 23:30 med ruskigt obehagliga värkar, försökte lägga mig igen med det gick inte att somna om. Så väckte Niklas och efter en stund så ringde jag mamma så hon fick komma hem. Jag pratade med dem på förlossningen och de sa att jag gärna fick komma in på en undersökning, och vi var där vid klockan 02:00.



Först så frågade hon lite om min graviditet och sedan om värkarna såklart. Hon kände även på min mage. Hon kollade också lite i min journal.

Därefter så gjorde hon en undersökning i mitt nedre. Jag hade/har öppnat mig 1 och en ½ cm. Men hon sa att det inte var dags än.

Jag fick sedan sitta med CTG-kurvan i en halvtimme.

En trött och sliten Elin! Fick sitta så i en halvtimme.

CTG-kurvan. Den visar bebisens hjärtslag och styrkan på mina värkar.

Efter det så sa barnmorskan återigen att det inte vad dags riktigt än, men det har kommit igång lite eftersom jag har börjat att öpnna mig. Så nu är det bara att vänta och se helt enkelt. Hon sa att det kunde ta några timmar och upp till några dagar innan det riktigt sätter igång.


Åkte hem igen, lade mig i sängen och försökte sova men hade så ont så det tog ett tag innan jag lyckades somna. Idag känns inte värkarna alls lika mycket, men det känns ju lite hela tiden ändå. Så nu är det bara att vänta på att det ska köra igång, det kan komma igång när som helst!

För att hänga med mer, läs min nya blogg! metrobloggen.se/elinzollfrank


Vecka 39. (v38+0).

Din kropp: I början av graviditeten är livmoderhalsen riktad bakåt för att hindra att öppningen vidgas. Nu ändras riktningen och livmoderhalsen kortas ner några centimeter. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här.

Barnet: Barnet är ungefär 50 centimeter långt och väger runt 3450 gram. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet. 

Egna tankar: Jag har fått foglossning och förvärkar. Förvärkarna blir smått starkare för varje dag som går. Jag har blivit svullen i fötterna och benen, samt runt rumpan. Jag har upptäckt nya små bristningar på rumpan, på den vänstra delen. Fast det syns knappt och det är jag glad över.



Tionde besöket hos barnmorskan.

Det började med att jag ställde mig på vågen, 71.6 kilo! Sist låg jag på 71.4 kilo så hade inte gått upp alls mycket. Men 16 hela kilon har jag gått upp hittils.

Mitt blodtryck var bra, likaså bebisens hjärtslag och mitt sf-mått. Vet inte vad det var på, men fick se kurvan och det växte som det ska.

Därefter så skrev vi en kort sammanfattning om min graviditet och mina tankar kring förlossningen, vilka smärtlindringar jag kan tänka mig osv. Detta kommer min barnmorska sedan att renskriva och skriva in i min journal så de på förlossningen kan läsa det.

Tillsist blev det ett litet stick i fingret för att kolla mitt blodvärde som i stort sett har varit för lågt under hela graviditeten. Men nu, äntligen hade det höjt sig! Så nu ligger jag bra till där. :).

Förlossningsväskan.

Nu är den äntligen packad och klar!





Detta har jag med mig:

- Schampoo, balsam, duschkräm.
- Deo.

- Bodybutter.

- Tandborste + tandkräm.

- Borste, toffsar och klämor.

- Mjuka och sköna kläder till mig.

- De första kläderna till bebisen.

- Filt.

- Mobil + laddare.

- Ipod + laddare.

- Kamera + laddare + USBkabel.

- Anteckningsbok + penna.

- Papprerna från barnmorskan.

- Förlossningsbev.

- Plånbok med legitimation, pengar, osv.

- Kudde.

- Eget mjukt toalettpapper.

Sedan har jag fått tips om bindor, blöjor m.m. men jag vet att man får mycket sådant nödvändiga saker på vårt BB så jag tar inte med mig det.


Babyhörnan.

Skötbordet. Mobil hänger över så bebisen har något att titta på under blöjbyten. På väggen har Niklas satt upp en söt tavla. Blöjhinken står såklart brevid. Lite smart förvaring hänger på väggen som jag har fått utav mormor, där i har jag bland annat lagt i nappar, borste, nagelfil, napphållaren osv. Under skötbordet så har jag ställt blöjor, tvättservetter, olja, salva och sådant man behöver vid blöjbyten.
(Anledningen till att skötbordet står i vårt rum är för att den inte ryms på badrummet).

Speldosa, sänghimmel, bitskenor på sidorna, nybäddat och sött! Mer mjukisdjur ska dock inköpas och läggas i spjälsängen, även snuttefilten ska läggas dit.

Vecka 38. (v37+0).

Din kropp: När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk.

Barnet: Barnet förbereder sig nu för att födas. De flesta av alla barn som föds i Sverige kommer ut mellan vecka 37+0 och 41+6. Barnets vikt är nu ca 3 200 gram.

Egna tankar: Jag har känt av mina första förvärkar, de som känns som mensvärk. I denna veckan har jag även blivit otroligt svullen! Det beror på att mer vätska binds i kroppen och att ett överskott samlar sig.


Vecka 37. (v36+0).

Din kropp: Livmodern sjunker nu något och ger mer plats åt magen och lungorna. I gengäld kan trycket på urinblåsan bli starkare och man måste kanske kissa oftare.

Barnet: Barnet ökar fortfarande i vikt, men växer inte så mycket på längden längre. Barnet lagrar näring i sina organ för att klara eventuella påfrestningar vid förlossningen. Barnet tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten i dem. Ändå är lungorna de sista av barnets organ som mognar. Vikt ca tre kg.

Egna tankar: Kissa oftare? Jag kissar redan hundra gånger per dag, ska jag kissa mer nu? Hahah. Barnet är fixerat och klart, nu är det bara att vänta på att han/hon vill ut! Om tre veckor kanske han/hon är här, helt obeskrivligt!


Nionde besöket hos barnmorskan.

Idag hade min barnmorska kommit tillbaka från semestern, härligt. Slipper man ha en annan som inte riktigt har koll på hur man har haft det och så.

Började med att väga mig, ligger nu på 71.4 kilo. 16 hela kilo mer än vad jag vägde innan graviditeten, herregud! Hahah, fortfarande bara magen och brösten som har blivit större. Jag frågade även om vad min "spy-attack" inatt kunde bero på, och hon sa att det antagligen är för att magen trycks uppåt nu och lite annat (kommer inte ihåg riktigt), men det var ingen fara iallafall.

Blodtrycket var bra. Bebisen har nu också lagt sig HELT fixerat sa hon! Jag har känt små tryck neråt så jag visste typ att bebisen var fixerad, eller iallafall sjunkit ner lite mer. Bebisens hjärtslag var bra och mitt sf-mått likaså. Jag glömde fråga om vad mitt sf-mått var men jag fick se kurvan iallafall och allt såg bra ut.

Tillsist blev det ett litet stick i fingret. Kollade mitt blodvärde som inte har höjt sig, utan sjunkit. Så nu ska jag börja äta mer järnrik mat och jag ska även se till att jag får i mig mina järntabletter varje dag. Mitt blodsocker var okej, kanske lite lågt sa hon. Hon sa att jag skulle gå och äta en glass, hahah. :).

Förlossningsbrev.

Jag har tänkt väldigt länge på om jag ska skriva ett förlossningsbrev eller inte. Visst kan det vara bra att skriva ett brev där man skriver ner sina tankar och önskemål m.m. men jag har tänkt att det kan vara onödigt då man lika väl bara kan säga det till barnmorskan direkt.

Men idag bestämde jag mig för att skriva ett iallafall. Har redan skrivit det, dock är det inte klart. Det ska finslipas och jag ska tänka lite mer på om det finns något mer jag vill skriva.

Jag tänker inte lägga ut mitt förlossningsbrev här på bloggen då jag tycker det är alldels för peronligt! Men jag tänkte ta och dela med mig lite om det jag har skrivit:

Barnmorskor - Jag vill inte ha studenter eller praktikanter inne i förlossningssalen, så detta står såklart med.

Rädsla - Som jag har nämt en gång tidigare i bloggen så har jag varit väldigt rädd och nervös inför förlossningen av olika anledningar. Jag har skrivit med detta i brevet då jag tycker det känns bäst att dem vet om det.

Bedövningar/smärtlindringar - Jag har skrivit med vilka bedövningar jag absolut inte vill ha, vilka bedövningar jag kan tänka mig och vilka bedövningar som är helt okej. Och så har jag skrivit med om att jag vill ha hjälp av dem att hitta den lämpligaste bedövningen för situationen.

Mycket hjälp - Att jag vill ha hjälp med att hitta bra och bekväma ställningar, vill ha hjälp med att notera anteckningar om vad som händer, hur lång tid det tog och sådana saker.

Tillsist så har jag skrivit med om att jag vill se navelsträngen och moderkakan. Det kanske låter helt äckligt för er och jag kan nog hålla med om att det inte låter så mysigt. Men vem vet, jag kanske aldrig blir gravid igen och jag vill verkligen inte ångra att jag inte tittade. Det är faktiskt tack vare moderkakan och navelsträngen som barnet har hållt sig vid liv inne i min mage, så varför inte ta och kolla på dessa fantastiska saker?

Nu skrev jag ut mer än vad jag hade tänkt, men det är mycket mer i förlossningsbrevet som jag inte har skrivit ut nu. De sakerna är för personliga och jag hoppas verkligen att ni förstår det!

Är det någon mamma därute som kan ge lite tips om vad man kan ha med i förlossningsbrevet? :).

Vecka 36. (v35+0).

Din kropp: Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen.

Barnet: Nu är barnet ungefär 45 centimeter och väger ca 2800 gram. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Nu ökar fostervattnets mängd inte mer utan det minskar snarare eftersom din kropp absorberar en del av det. Hjärnan är färdigväxt.

Egna tankar:
Nu är allt färdigt här hemma, nu saknas bara en bebis. Jag börjar få svårt att andas eftersom lungorna trycks ihop.


Vecka 35. (v34+0).

Din kropp: Ditt totala fundusmått är nu ungefär 31-35 centimeter. Så här långt in i graviditeten så brukar ledbanden och musklerna i korsryggen mjukas upp. Detta kan göra att du får ont i ryggen. Många känner sig lättirriterade nu. Bebisen trycker på överallt. Det är svårt att andas, sitta, stå och sova. Nu står magen som högst för att snart sjunka ned lite. Då blir det lite lättare att andas igen.

Barnet: Nu är barnet ungefär 45 centimeter långt. Du har säkert känt av att barnet hickar ibland. Det sväljer fostervatten, kissar och tränar därmed matsmältningen. Fingernaglarna har nu vuxit ut helt och hållet på barnet. Barnets benmärg börjar producera röda blodkroppar. Barnet har hittills varit ganska skrynkligt men nu börjar huden räta ut sig. Navelsträngen är generellt cirka 50 centimeter lång och tjock som en tumme. Vikt ca 2600 gram.

Egna tankar: Fem veckor kvar, jösses... Tiden går riktigt fort, vilket överraskar mig eftersom att jag trodde att tiden skulle stå helt stilla. Snart är det dags att packa förlossningsväskan!


Åttonde besöket hos barnmorskan.

Det blev inte så mycket prat idag. Hon frågade bara om jag hade tänkt lite på förlossningen och jag frågade om nummret till BVC där jag ska hyra ett babyskydd sedan. Vi kollade blodtrycket som vanligt och det var bra, mätte min mage och mitt sf-mått var på 31 cm. Bebisen hjärtslag var bra, så skönt att alltid höra det!

Bebisens huvud låg neråt, det hade sjunkit ner mer sedan sist jag var där men det var fortfarande lite, lite ruckbart. (Alltså sitter inte helt fast neråt än).

Sist så vägde jag mig, och nu väger jag 67 kilo. Så jag har gått upp 2,5 kilo sedan sist jag var där och hela 12 kilo under hela graviditeten! Konstigt nog så tycker jag inte att jag har blivit så speciellt tung ännu.

Vecka 34. (v33+0).

Din kropp: Livmodern tränar för förlossningen nu och du kan känna av det i form av förvärkar, en del svagare och andra kraftigare. En del känner du inte av alls, men du kan känna med handen utanpå magen att den plötsligt drar ihop sig och blir alldeles spänd. Slidväggarna blir tjockare under graviditeten. Flytningarna kan bli allt mer rikliga. I slutet av graviditeten kan det vara svårt att skilja på vanliga flytningar och svagt sipprande fostervatten.

Barnet: Många barn ligger nu med huvudet nedåt. Barnet lyssnar till mammans hjärtslag, magen som kurrar och andra kroppsljud. De inre organen är nu färdiga, förutom lungorna. De behöver mogna ett tag till, de ska ju anpassas från vatten- till landlivet och luftfyllas när barnet kommer ut. Ögonens pupiller kan dras ihop och vidgas. Vikt ca 2 350 gram.

Egna tankar: Det går inte en ända dag utan att jag tänker: "Men ut med dig nudå!". Jag längtar verkligen något otroligt just nu. Jag har fortfarande inte känt av några förvärkar eller liknande. Har fått små bristningar på ena låret, men de syns knappt.


Tidigare inlägg


Hej! Det här är Elin, från 16 år och gravid till 22 år och mamma till tjejen Hanna som är 5 år. Jag är allt ifrån en vanlig ungdom till en vuxen mamma, häng med i min vardag!

I bloggen skriver jag om mitt ungdomsliv och om mitt mammaliv. Jag skriver om vår vardag, föräldraskap, jobb, egna tankar och åsikter och lite till.

bloglovin


Kontakta mig?
elinzollfrank@hotmail.com

RSS 2.0